Nu var det ett bra tag sedan jag sist kikade in här på bloggen. En liten update kommer därför detta inlägg att bestå av.

Oktober: Första veckoslutet i oktober hoppade jag på tåget till Åbo, där jag sedan mötte upp ett gäng från Närpes som skulle delta i Tjurruset i Stockholm. Tjurruset är ett 5 eller 10 km långt lopp som löps i terräng, vatten och lera/gyttja. Jag valde att springa 10 km även i år och loppet gick långt över förväntan. Jag var så stolt över mig själv efter loppet och så glad att jag äntligen klarade av att prestera max igen efter alla lungproblem som uppstod för ca två år sedan och varade i ungefär 17-18 månader.

Efter tävlingshelgen tog skolan upp så gott som all min lediga tid. De första veckorna var det många deadlines att hålla reda på. Grupparbeten skulle lämnas in, uppgifter skulle göras och tentor skulle skrivas. Energin räckte inte riktigt till för att orka träna, men 10 000 steg per dag, någon löplänk på löpbandet och några crossfitwoddar fick jag till.

Andra veckoslutet i oktober kom mamma till Helsingfors. Vi tömde min lägenhet på Byholmsgränden och jag lämnade tillbaka mina lägenhetsnycklar. De sista två nätterna i Helsingfors sov jag på hotell och tisdagen 15.10 avslutade jag mitt Helsingfors-kapitel. Äntligen skulle jag få bli Österbottning igen, flytta ihop med min pojkvän och ha nära avstånd till familjen. Fastän jag har trivts väldigt bra i Helsingfors, så var det något under tiden i Spanien som fick mig att inse att livet är till för att delas med de man tycker allra mest om. Jag har alltid varit en självständig person som tyckt om att tillbringa tid med mig själv, men jag tror att det är en viss skillnad på att välja att vara själv och att känna sig ensam, vilket jag gjorde rätt ofta i Spanien och sista tiden i Helsingfors.

Efter några dagar i Vasa var det dags för årets höjdpunkt. Pappas 60 års resa till Thailand:

November: Efter en fin och välbehövlig resa, var det dags för min neurologiska praktik på Folkhälsanhuset i Korsholm. Det är nu min sjunde och sista veckan på praktiken. Det har varit sju väldigt intressanta, lärorika, krävande, berörande men givande veckor! Ett rehabiliteringscenter känns absolut som en plats för mig i framtiden. Ja, framtiden börjar egentligen redan i april när jag troligtvis får min yrkesexamen.

Vasa känns mer än rätt i hjärtat just nu: